Skilsmässa
Den här veckan är temat skilsmässa/separation.
Jag träffar många barn som lever med separerade föräldrar. Hur barnen upplever det är väldigt olika.
De faktorer jag möter mest i mina samtal med barnen är:
- hur föräldrarna hanterat det
- att prata med barnen om skilsmässan
- överenskommelse om umgänge.
- om föräldrarna pratar "ner" varandra inför barnet
När detta inte fungerar blir barnen ofta oroliga och ledsna. De kan snabbt få skuldkänslor för precis allt. Barn är oftast lojala mot båda föräldrar och kan uppleva att de hamnar emellan föräldrarna, vilket de ibland gör, enligt mig. Den stressen för barnet kan ge konsekvenser för barnet i mående och beteende.
Det är så svårt att skydda barnen från att komma i kläm när relationen mellan föräldrarna är dålig. Jag lever i en rätt extrem situation och känner att jag inte riktigt orkar hålla masken inför barnen såsom jag borde. Jag har fyra små barn, trillingar som snart fyller två och deras storebror som snart fyller fyra. Skilsmässan från deras pappa blev klar i februari men på grund av att han inte får tag på någon bostad bor vi fortfarande ihop. Han har inget arbete och ingen fast inkomst vilket gör det i stort sett omöjligt för honom att få tag på en bostad. Vi lever tillsamman i en trea, men eftersom barnens pappa tar upp ett rum lever jag tillsammans med fyra barn i en tvåa. Det är väldigt trångt och rörigt. Jag tar hand om barnen i stort sett själv. Det händer att deras pappa ibland lämnar dem på förskolan på morgonen eller byter någon blöja någon gång ibland. Annars är det jag som gör allt. Ibland blir det rätt kaotiskt. Jag kan ju bara kan vara på ett ställe åt gången. Om jag t.ex står i badrumet och byter en blöja på någon av barnen samtidigt som någon av de andra ramlar och slår sig, eller om de börjar bråka. Nattningarna är också ofta kaotiska och morgnarna är väldigt stressiga. Jag blir då så vansinnigt irriterad över att det finns en vuxen till i hemmet som skulle kunna hjälpa till men som väljer att inte göra det (som dessutom bor där gratis och blir försörjd). Barnen kan skrika i högan sky men han kommer ändå inte ut ur sitt rum för att hjälpa till. Det gör mig jättearg rent ut sagt. Det är ju barnen som blir lidande. Då har jag ofta svårt att hålla masken. Min "stora" pojke, som är fyra år, vet att det är hans pappa jag blir arg på. Det känns hemskt att inte klara av att skydda barnen från att komma i kläm och jag oroar mig mycket för hur de kommer att ta skada av det. Samtidigt vill jag heller inte förmedla att det är ok att pappor inte tar ansvar och att det är mamman som ska göra allt. Jag känner mig helt rådlös.