Att gå till skolkuratorn
Jag träffar barn från Förskoleklass till årskurs 6. Jag upplever att det är en oerhört öppen syn på att "gå och prata" bland både föräldrar och barn. Det är helt ok för de flesta barn att jag hämtar dom i klassrummet. En del barn kommer på eget initiativ till mig. Föräldrar är ofta positiva till att jag träffar deras barn, även om det kanske gäller känsliga och jobbiga saker inom familjen.
Jag tycker det är fantastiskt att det är så öppen syn! Som jag har skrivit tidigare i inlägg så innebär inte föräldraskapet att man som förälder ska klara av allting själv, utan det handlar om att ge barnet det den behöver och det kan vara så att det är andra som ger barnet det.
Jag kan träffa ett barn för första gången och då brukar jag fråga om barnet vet varför de träffar mig. Jag kan då får svar som att:
"ja, det är för att jag blir så arg" "det är för att mamma och pappa bråkar hemma" "det är för att jag är så orolig"
Sådana här svar innebär att barnen är medvetna om sin situation, om sig själva. Oftast kan barnen svara så för att föräldrarna har pratat med sina barn och "problemet" och det är i grunden något bra!
Barn pratar idag mycket med varandra om att de går till t ex skolkuratorn. De vet om att kompisen träffar mig också. Det är också ett tecken på en öppenhet och kan ge barnen en styrka i att "flera" går till skolkuratorn.
Kontakten med mig behöver inte vara så stor utan det kan räcka med att jag träffar barnet några gånger och vi reder ut funderingar och kanske gör någon ändring i skolan eller ihop med föräldrarna och sedan blir det bättre för barnet.